En gravid kvinna sitter i en gul fåtölj och dricker hallonte. Hon halvslumrar lite och funderar på vad det innebär att sätta en ny själ till världen. Då knackar det på dörren. Hon vet vad det är. Det är en mardröm. Och hon vet vilka det är. Det är Gestapo.
En man cyklar genom Köpenhamn för att hämta sin dotter på dagis. Han tänker på hennes födelse. Tjäraktig skit rann ut från den lilla mystiska varelsen och stelnade på hans mage och kläder. Han tänker på sin farmors död, på vad som händer när en själ lämnar världen.
I Kanske själen skildrar Rasmus Nikolajsen en familjs öde genom fyra generationer. Det är en gripande miniatyrberättelse om monumentala ämnen - om krig och förgänglighet, men kanske framför allt om livets uppkomst och fortsättning. Rasmus Nikolajsen är en av Danmarks främsta poeter och lyriska prosaister och presenteras här för första gången på svenska.
*
"Det är en betydande poet som på mjukt systematisk vers lyckas både konstruera den bästa ockupationsromanen på 50 år, övertygande bevisa själens existens och skriva svängig odödlig poesi."
- Lars Bukdahl, Weekendavisen (DK)
"Om du bara läser alldeles enastående dikter, läs då denna bok om livet och döden genom fyra generationer ... Mästerligt."
- Thomas Olesen, Danskt BiblioteksCenter (DK)
"... poetiskt och storslaget ... Jag vill ha mer!
- Molly Balsby, Ekstra Bladet (DK)
"Rasmus Nikolajsens lilla mästerverk till versberättelse ... kort och lätt i sin stil, mer underdriven än bombastisk i sin vackra precision. Den är nästan som de evigt föränderliga moln som dess verser ständigt återvänder till, och som dess gestalter aldrig tycks tröttna på att betrakta."
- Tue Andersen Nexø, Information (DK)
"... en liten bok med mycket på hjärtat"
- Nanna Thejll, Litteratursiden (DK)