Under de nära hundra år som nya generationer av lärarinnor (och efter 1958 även manliga lärare) kom att utbildas vid Falu folkskoleseminarium, omvandlades det svenska samhället i grunden. I denna antologi skildrar tio forskare hur synen på kunskap, undervisning och lärarskap tog form och förändrades i lärarutbildningarna i Falun mellan 1875 och 1970. Här finns berättelsen om underordning och disciplinering, men fram träder även starka gestalter som Valborg Olander och Anna Sörensen – lärarutbildare och rösträttsförespråkare – vilka medvetet försökte rusta en ny generation seminarister till självständiga och bildade lärarinnor. I boken möts didaktiska perspektiv på byggnader, pedagogiska rum och skolträdgårdar. Här riktas även blicken på de blivande lärarinnornas egna texter – från examensuppsatser till reflektioner kring normer för bedömning. I den avslutande delen riktas blicken mot efterkrigstidens seminarier och frågan om vilka spår av seminariekulturens kunskapssyn som ännu lever kvar i dagens utbildningslandskap.
Denna bok bidrar med nya perspektiv på lärarutbildningens historia, och väcker frågor om lärarprofessionens villkor i vår egen tid – och i framtiden.